Sluten cirkel

Advertisements

Gästbloggen

Alingsåstjejen Ida Werner är på väg att etablera sig både som artist och låtskrivare. Hon förknippas mest med jazz, soul och indie. Denna vecka bloggar hon här om sitt liv med musiken.

Söndag 13 maj

Jag stod ensam på ett gräsfält i Bråvalla. Omgiven av glada människor som dansade och njöt av musiken från scenen. Jag upplevde mig som en betraktare, avskärmad från publiken. Det var bara jag och Jake Bugg. Det var en sådan skön konsert att jag dagen efter skrev Foolish för att bevara minnet från den stunden.

https://open.spotify.com/track/69JtKvjdiqnsxm5JHItU12?si=y24pYs-KSsW_sw5KKMuNew

Jag inspireras av mycket men något som gör mig extra kreativ är andra konstformer. Det har blivit en grej att jag sparar teckningar som vänner eller bekanta har skissat. Det känns nära och äkta när det är okonstlat och öppet.

Teckningar av Jan Cederlöf.
Teckningar av Jan Cederlöf.

Under alla de gånger som jag spelat i Göteborg, har en man med papper och penna i handen, suttit i publiken. Det finns nog inte många musiker i Göteborg, som inte har ett självporträtt signerat Cederlöf. Det är en speciell känsla att se sig själv bli avtecknad av någon. Det blir som en sluten cirkel, när en konstnär inspireras av min musik och jag i efterhand inspireras av dennes konst. Att se hur den personen har uppfattat själva uttrycket och känslan hos mig som musiker, är för mig mycket intressant.

Mando Diao tonsatte Gustav Fröding, vilket inspirerade mig att tolka andra konstnärer, både målare och poeter. Som till exempel Fuyoko Matsuis dystopiska målningar på Nordiska Akvarellmuseet. Dan Andersson, Nils Ferlin och inte att förglömma Karin Boyes dikter.

När jag får sitta framför en tavla och tolka den helt fritt, känner jag mig hedrad. Jag vill göra den vackrast möjliga tolkningen. På samma sätt känner jag mig hedrad när någon ger mig en teckning som är den personens tolkning.

Jag vill tacka alla som har läst min blogg under dessa dagar. Det har varit roligt och jag hoppas att ni tycker att det har varit givande. Allt gott.

Lördag 12 maj

Ingenting är omöjligt

Jag är en typisk drömmare och romantiker. Ofta låter jag mina tankar skena iväg på alla möjliga sätt. Vissa av alla dessa tankar förverkligar jag men det är lättare sagt än gjort. Vissa idéer vet jag är svåra att genomföra. Trots det har jag alltid ett hopp och en tro om att det går.

Samma process var det med idén att spela in en egen skiva. Det var en liten dröm från början men som med tiden blev allt verkligare. Det viktiga var att jag hade bestämt mig och hade ett mål.

I slutet av gymnasiet hade jag ett antal färdigskrivna låtar. Jag valde ut sex stycken som skulle bli en EP. Jag vävde in projektet tillsammans med mitt gymnasiearbete, då jag gick på estet musik, Alströmergymnasiet. Eftersom alla låtarna innehöll endast gitarr och sång, tänkte jag det skulle bli lätt att spela in skivan på egen hand.

Året innan hade jag kommit i kontakt med ett annat band, Dewsongs. Som jag fortfarande sjunger med. Timothy Jarvis som är låtskrivare och själva kärnan i bandet blev min vägvisare under projektet. Han är utbildad ljudtekniker och jobbar bland annat med ljudet på Lisebergs scener.

blogg

Jag spelade in hela min EP i mitt gamla flickrum. Vilket var en billig och mysig idé. Såklart uppstod det en del problem längs vägen. När jag valde att spela in skivan hemma, där alla lever, låter och rör sig. Jag började inse att väggarna i huset var tunna som papper. Att katten utanför mitt fönster inte var lika söt, när den jamade efter mat. När traktorer, bilar och soptunnor rullade på grusplan blev det en ren tortyr. Jag stängde av vattenpumpen för att den lät för högt. Isolerade väggarna med kuddar, madrasser och filtar. Ibland fick jag till och med jaga ut familjen ur huset. Ja, då kan folk tro att jag började bli en enstöring. Jag kan nog i efterhand medge att jag var lite galen under den perioden. Galen efter att få det tyst omkring mig, för bästa möjliga inspelning.

Det är helt otroligt att det som behövs för att skapa en EP är en gnutta kreativitet, nyfikenhet och lite teknik. Det jag behövde var en dator, ett ljudkort, en mick och ett inspelningsprogram. Resten är upp till mig själv att skapa. Ingenting är fel och ingenting är omöjligt. Bara hjärtat är med.

Mer om mig och min musik får ni läsa imorgon. Som också blir det sista blogginlägget för mig, allt gott.

Fredag 11 maj

Skriva av sig

I mitten av högstadiet köpte min bror en akustiskt gitarr. Jag minns hur häftig han var när han spelade någon 70-tals dänga om och om igen. Tillslut fick jag ett tillfälle att låna gitarren. Jag spelade mest covers men jag gjorde ofta om dem till min egen tolkning. Som sedan ledde till att jag började hitta på egna ackord, melodier och texter. I detta skede började mitt låtskrivarintresse.

Som tonåring hade jag väldigt nära till ilska, jag kunde bli arg på allt och alla.

Som alla tonåringar var jag mest irriterad på mina föräldrar. Jag började växa upp och inse att allt inte var så perfekt. Att jag inte alltid delade samma åsikt som mina förebilder, föräldrar, vänner eller familj. Jag var också mycket kritisk till det jag själv gjorde och om något inte blev som jag tänkt, gick min värld under.

Ilskan var som ett stort svart hål som växte sig allt större och större. Det var nästan som att jag ville bli arg, som att jag matade ett argt monster. Jag såg detta som ett stort problem och jag kunde skämmas otroligt mycket efteråt. Det var under en sådan kväll när jag var som argast som jag kände att det fick vara nog. Jag var gråtfärdig när jag tog upp gitarren och spelade de första ackorden. Sedan flödade orden ut okontrollerat.

”Cry out my little darling, if you feel a bit upset. Well try to scream and jump up high, make some noise and say you want to die. Well it’s okay, to be angry. It’s okay to make me feel guilty, as long as you move on”. Som är den första versen i låten Angry. Låten finns också med på min EP ‘’My Blue’’ som bland annat ligger ute på Spotify. https://open.spotify.com/track/0XvgriS2Y1NA5mxIflwOkf?si=AlCu5nzvSXqJ3YkB0a59RA

Jag kan bli otroligt inspirerad när jag lyssnar på en låt och önskar att jag själv hade skrivit den. I extremfall, kan jag sätta mig och försöka skriva samma låt som jag precis hört. Fast med mina egna ord och melodier.

Mer om mig och min musik får ni läsa i morgondagens blogginlägg, allt gott.

Torsdag 10 maj

Kontraster är magin 

Min gitarr står i ett av alla de hörn som finns i mitt rum. Den står riktad mot sängen, som jag så ofta slänger mig i. För många musiker, är det en väldigt tilltalande vinkel. Så tilltalande att man är tvungen att ta upp gitarren och spela. Trots att man är så trött att man skulle kunnat ligga kvar i sängen för all framtid. Så brukade det vara för mig. Nuförtiden sitter jag mest och beskådar den, på avstånd.

Jag har snart studerat musik, då inkluderat gymnasiet, i fem år. Det är en ganska lång tid. Idag känner jag mig vilsen i hur jag ska gå tillväga. Det är som att jag tappat något längs vägen. Ja, det stämmer att jag tappat en del av den där avspända, sköna känslan av att bara lira lite musik. 

Jag tror det skär sig för mig, när jag tänker på att jag måste försörja mig. Att jag börjar bli äldre och behöver välja ett jobb som ger mig mat på bordet. Jag tror på att man kan tjäna pengar genom musik och i vissa fall leva på den. För mig är musik ingenting som går att pressa fram. Vilket jag upplever när jag tänker musik som jobb. 

Jag älskar att skapa musik, spela med andra och lyssna. Jag älskar även kontrasterna i livet. När jag delar musiken med något annat. Det är då jag funkar som bäst.

Jag tänker aldrig låta min musik kvävas. När den kvävs då ger jag den luft igen. Jag tänker aldrig kedja musiken till måsten, räkningar och skyldigheter. Mitt jobb är att skydda den, vårda den ömt och kärleksfullt. Så att den får växa och leva länge.

Jag tror på en ljus framtid för min musik. Den kommer att blomma och likaså kommer jag. Ni kommer att se mig mycket nu framöver. Då jag har många nya projekt igång.

Mer om mig och min musik får ni läsa i morgondagens blogginlägg, allt gott. 

Onsdag 9 maj

Musiken har fört mig till nya platser

Jag har lätt att känna ångest för allt jag inte hinner uppleva. Trots att jag lever mitt liv fullt ut. Det är kanske denna omättliga aptit på livet, som har givit mig många underbara upplevelser.  

Jag minns en körresa med Christinae ungdomskör till Sicilien. Det var kväll och våra körledare bestämde spontant att vi skulle sjunga några låtar på en stor trappa mitt i staden. Det var mycket folk ute på huvudgatan när vi började sjunga. Det kändes udda till en början, jag hade aldrig gjort något liknande tidigare. Plötsligt bildade människor en stor, tjock halvmåne framför oss, ett hav med förväntansfulla ansikten. Alla ville höra, alla ville se och alla tyckte om det. Kören var som jag, förvånad över hur nyfikna och öppna folket var för vår musik och kultur. 

När jag studerade på Ingesunds Folkhögskola gjorde vi en turné. Vi hade bokat alla gig själva, var och en i klassen hade ansvar för ett ställe. Vi hade spelat på, krogar, caféer, flyktingförläggningar och mer därtill. Detta var bland de sista giget vi skulle göra för veckan. Killen som hade ansvar för denna spelningen hoppade av i sista stund men vi andra bestämde oss för att fortsätta. Vi skulle in i den Värmländska skogen. Det var vinter och vägen blev allt sämre. Det blev allt mer snö och en stor långtradare fastnade i en brant backe. Vi började bli lite smått skraja, vart var vi egentligen på väg? Granarnas grenar var böjda av all tung snö. Slutligen stannade vi i en liten by. De hade ett museum som jag inte kunde förstå hur det kunde gå runt, men det var där vi skulle spela. Vi bjöds på den godaste soppan, fick en egen privat rundvandring och gjorde den mysigaste mest intima spelningen någonsin. I en liten timmerstuga någonstans i Värmlands skogar.

Att tvingas säga adjö till en människa som har levt sitt liv, är den svåraste spelning jag någonsin gjort. Att sjunga på min pojkväns systers begravning kan vara det svåraste men också det finaste jag gjort. Jag fick en otroligt nära kontakt till mina känslor. Jag kunde inte gråta just då, jag skulle ju sjunga men känna kunde jag. Det minnet är väldigt speciellt för mig.

Nu måste jag springa iväg och lägga sång på en väns låt! 

Mer om mig och min musik får ni läsa i morgondagens inlägg, allt gott.

Tisdag 8 maj

På gott och på ont

Jag står upp, ett intensivt strålkastarljus bländar mig. Bakom mig spelar bandet. Inte vilket band som helst, mitt band, i alla fall mitt band för i kväll.

Jag börjar urskilja silhuetter av en publik. Det är då jag inser att det är jag som står allra längst fram på scen. Det är jag som är sångerskan. Det finns bara en sak att göra. Ta tag i overklighetskänslorna, den inbyggda instinkten av flykt, den förbannade jantelagen som sitter inristad i själen och kasta dem åt sidan. Jag gör det jag har vant mig vid, jag gör min grej.

Ibland önskar jag att jag var barn till ett par amerikaner. Inte för att jag är något fan av USA, det är jag inte. Jag älskar Sverige. Men jag skulle nog ärligt säga, att jag ofta lever med känslan av att alltid vara tillags. Som rotar sig i svensk kultur. Jag skulle inte förknippa svenskar med ett statement som går i andan: jag är störst, bäst och vackrast. Det, för att ge ett exempel, är amerikanskt.

Så när jag står på scen eller visar upp en ny låt som jag skrivit krävs det ibland mycket energi för att jag ska känna mig helt befriad från ”Du ska inte tro att du är något”.  

På andra sätt är jag också väldigt trygg. Musiken i sig gör mig upprymd, nyfiken och känslomässigt öppen. Kanske är det just kärleken till det jag gör som segrar i slutändan.  

När ljuset slocknar och jag går av scenen har jag en härlig känsla i kroppen. Jag gjorde det bra, jag gjorde det på mitt sätt. Jag njöt och jag kunde tillåta mig själv att vara kreativ på scen. Jag möts av människor som ler, vissa som tar tag i mina händer och som likaså hade haft en bra stund. Jag är inget mer än glad.

Mer om mig och min musik får ni läsa i morgondagens inlägg.

Foto: Privat
Foto: Privat

Måndag 7 maj

Att hitta sin grej

Mitt intresse för musik fanns nog i tidig ålder. Jag har många tydliga minnen från alla sångkvällar med mamma. Då jag och min bror kröp upp i en av våra sängar, med täcket om oss och mamma sittandes på sängkanten. Hon hade tagit fram flera böcker med svenska barnvisor. I början var det bara hon som sjöng för oss. Vi kunde inte läsa, vi kunde inte melodier men vi lyssnade och njöt. Efter ett tag sjöng vi med och ibland var det vi som sjöng för henne.

Det var kanske där, hemma hos trygghet och glädje som jag gav musiken plats. Under förskolan och lågstadiet var jag ofta väldigt försiktig, blyg och tyst.

Det var också under den här tiden som alla barn och föräldrar var i full jakt efter att hitta den perfekta fritidsaktiviteten. Jag själv provade allt från häst, fotboll, dans och gymnastik till simning. Inget tycktes riktigt vara min grej och jag kände mig bortskämd och svår.

Mina föräldrar försökte verkligen hitta något som jag kunde brinna för. Något som jag skulle kunna växa i och förhoppningsvis lyfta det lilla självförtroende som fanns. Detta letande efter något hamnade mitt i Singstar-revolutionen. Det blev lite som en självklarhet att alla skulle ha en Singstar hemma. Ja alla hade tydligen en, förutom vi.

En helg blev hela familjen bortbjudna och på kvällen skulle även vi testa att sjunga Singstar. Micken gick runt och till slut hamnade den hos mig. Jag minns inte i detalj vad som egentligen hände, jag har fått det berättat senare.

När micken väl hade kommit till mig, stannade den hos mig under resten av kvällen. Jag som aldrig varit egocentrisk tidigare, var plötsligt det. Rättare sagt, det var min tid att få ta plats. Hur kunde en tyst, blyg flicka plötsligt höja sin röst och börja sjunga? Jo, för att jag hittade min grej.

Idag är musiken en väldigt stor del av mitt liv, på gott och ont. Den har gjort underverk för mitt självförtroende och kreativitet. Den har tagit mig till olika platser, människor och kulturer. Givit mig upplevelser som jag aldrig skulle fått annars.

Detta är som sagt första blogginlägget för veckan. I morgon kan ni läsa mer om mig och mina tankar kring musiken. Jag finns på Spotify, Apple Music, Deezer och andra musiktjänster.

Mikrofonen är inte inkopplad, hörlurarna är inte inkopplade men inlevelse finns. Jag och min bror. Foto: Privat
Mikrofonen är inte inkopplad, hörlurarna är inte inkopplade men inlevelse finns. Jag och min bror. Foto: Privat

This is a Syndicated article!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *