Vi måste ta ledarskap över klimatfrågan

Advertisements

miljöbloggen

Helen Rosell och Örjan Hedblom turas om att skriva miljökrönikor som publiceras i pappers-AT och eAT varje lördag. Denna vecka bjuder vi på deras senaste krönikor här i Gästbloggen, en om dagen.

Söndag 20 maj

Ledarskap enligt Onondaga-indianerna: ”I vårt sätt att leva, i vårt sätt att styra, i varje beslut vi fattar, tänker vi alltid på den Sjunde Generationen. Det är vårt jobb att se till att de som kommer efter oss, de ännu ofödda generationerna, får en värld som inte är sämre än vår – och förhoppningsvis bättre.”

Lever vi så?

Annika Dopping, omvärldsbevakare och inspiratör, var konferencier för Klimatriksdagen i Stockholm i helgen där jag och många andra fick uppleva en inspirerande helg, fylld av ”folkets företrädare”, klimatforskare, artister och inspiratörer. Annika Dopping sa i en intervju i Expressen inför fredagens invigning: ”Den här kvällen är till för att driva engagemang och få igång vårt eget personliga ansvar att göra någonting åt att vi inte blir den sista generationen av mänskligheten – så allvarligt är det.”

Annika sa också i intervjun: ”I ett program jag gjorde för TV4 för 20 år sedan påpekade Irokesindianernas ledargestalt: ’Den enda lag som egentligen är viktig är naturlagen. Det är den som styr allting, så börja agera nu, för det är ni som har ansvar i er generation nu!’ Jag har sedan dess känt mig som en budbärare för hans budskap, och jag kommer göra allt jag kan för att uppmuntra till eget engagemang.”

Syftet med #Klimatriksdag2018 var att rösta fram 12 motioner till samtliga riksdagspartier inför valet den 9 september. De 12 motionernas ämnesområden var följande: Energi, ekonomi och gröna jobb, global rättvisa, stad och land, transport, livsstil, mat och jordbruk, skog, mark och vatten, utbildning samt 2 övergripande motioner.

På http://media.klimatriksdagen.se/2018/05/Vinnare_lang_version.pdf  kan man läsa dokumentet med de 12 framröstade motionerna som överlämnades till representanter för de sju riksdagspartierna. Mötet avslutades med en stor klimatmarsch till Riksdagshuset.

Syftet med klimatriksdagen var att  få politikerna att känna att det finns en bred opinion som driver de här frågorna. Mötet kändes mäktigt, med deltagare som Gustav Fridolin och Carl Schlyter. Klimatriksdagen underhölls av artister som Helen Sjöholm, Malena Ernman, Stefan Sundström, Björn Ferry och Heidi Andersson. EU-politikern Anders Wijkman och klimatforskaren Kevin Andersson höll inspirerande föreläsningar. En annan inspirerande föreläsare var Staffan Laestadius.

Vi får hoppas att många, många fler blir engagerade i de här frågorna som berör oss alla precis lika mycket. Då skulle vi, likt Onondaga-indianernas urgamla visdom, kunna ”skapa en värld som inte är sämre än vår, utan förhoppningsvis bättre”.

För det är som Annika Dopping sa i Expressen: ”Vi kan inte vänta på att rätt beslut fattas av politikerna, vi får själva driva det”.

Helen Rosell

Foto: STEFAN SAMUELSSONÖrjan Hedblom, utgivare av Tidningen Elbilen och Allt om Elcyklar.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Örjan Hedblom, utgivare av Tidningen Elbilen och Allt om Elcyklar.

Lördag 19 maj

Hela tillblivelsen av universum är osannolikt. Chansen att vårt världsallt skulle starta av en slump är enligt standardkosmologin 10 upphöjt till 10 upphöjt till 123. Det är mycket osannolikt. Ändå blev det så. Vi finns här på denna fantastiska planet som vi kallar jorden och kan bara förundras. Och vi är inte ensamma. Till det mest osannolika är att vi lever i en värld full av komplexa liv i olika former som kunnat växa fram genom årmiljonerna. Astronomerna som studerar objekten i den ofantliga rymden menar att de är relativt enkla jämfört med livets enorma rikedom på jorden. Astronomen Hugh Ross har jämfört livets uppkomst och mångfald på jorden med chansen att en Boeing 747 skulle sättas ihop av en tornado som blåser över en soptipp. Med andra ord mycket osannolikt.  

Men om vi är ensamma i ett multiuniversum med ett myllrande liv vet vi ännu inte. Nya satelliter letar ständigt efter exo­planeter, planeter utanför vårt solsystem med förutsättningar för liv i någon form. Hittills har över 3450 exoplaneter upptäckts. Men sannolikheten att få kontakt med någon av dem är liten på grund av avstånden.

De senaste rönen tyder på att vi är en liten del av ett multiuniversum utan slut, med miljarder galaxer och biljoner stjärnor. Vi är en del av allt som finns. Då finns det förutsättningar för miljarder andra exoplaneter, många troligen mer utvecklade än oss. Vi kanske kommer att bli kontaktade av andra planeters intellektuella invånare?

Enligt experterna, som gått igenom cirka 10 000 vetenskapliga studier, riskerar mänskligheten sin egen framtid om artutrotningen fortsätter som hittills. De varnar för att fiskebestånden i östra Indiska oceanen och västra Stilla havet kommer att vara utfiskade inom 30 år och att hälften av alla arter av fåglar och däggdjur i Afrika kan gå förlorade till 2100. Rapporterna har gjorts av IPBES, Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services, en mellanstatlig organisation som inrättades 2012. I dag är 129 länder medlemmar. Utarmningen kommer att leda till ett massutdöende av samma slag som när dinosaurierna utplånades för 66 miljoner år sedan. I genomsnitt har två arter om året av ryggradsdjur dött ut det senaste århundradet.     

En av rapporterna tar upp situationen i Nord- och Sydamerika. Där beräknas värdet av de tjänster som naturen ger människorna till 24,3 biljoner dollar per år – likvärdigt med de två världsdelarnas samlade BNP. Men mycket av detta befinner sig på snabb tillbakagång. Populationerna av vilda djur och växter har krympt med 31 procent sedan européerna kom till västra halvklotet.

Hav utan fiskar, blommor utan insekter och landskap utan fåglar genom avskogning, industrijordbruk, konstgödsel, jorderosion och utfiskning är bara några av följderna av vårt levnadssätt. Dessutom, som en ödesfråga för hela världen, ligger uppvärmningen av planeten jorden som ett övergripande hot.   

De politiska partiernas klimatåtgärdsprogram 2018 är mest föresatser. Tankarna måste omsättas i planer med konkreta åtgärder med målet om en årligt minskningstakt på minst sju procents koldioxid i alla samhällssektorer, industri, bygg, transport, energi och privat konsumtion.

En travestering av John. F. Kennedys berömda uttalande tål att tänka på: Fråga inte vad en klimatåtgärd betyder för mig, utan vad jag kan göra för mina barn, barnbarn, mitt land och min omvärld.

Tilltron att ny teknik är lösningen på ett klimatsmart samhälle ifrågasätts allt mer. Till exempel står solenergin för blygsamma en och en halv promille av världens samlade energiproduktion. Trots den största ökningen av all ny förnybar energiproduktion de senaste åren. Med den ökningstakten kommer det att ta 400 år att ersätta de fossila bränslena så att den globala uppvärmningen stannar vid två grader.

Vi måste alla ta vårt ansvar för klimatet och utarmningen av livets mångfald. Vi svenskar måste minska våra konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp från cirka 11 ton per person och år ned mot 2 ton för att infria Parisavtalet. Vetenskapen är enig om att koldioxidutsläppen måste minska. Den biologiska utarmningen måste upphöra. Fundera på vad du kan göra. Valet i september kan göra skillnad. Politikens klimatagenda väger tungt. Men dina handlingar väger tyngre.

Örjan Hedblom

Foto: STEFAN SAMUELSSONHelen Rosell, socionom, författare och kompositör.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Helen Rosell, socionom, författare och kompositör.

Fredag 18 maj

En stor del av jordens befolkning vet vem Donald Trump är. En majoritet vet vad IKEA, Volvo, Ford eller vem Zlatan Ibrahimovic är.

Vad folk däremot inte vet är att gas- och fossilindustrin, förutom att läcka olja, också läcker enorma mängder metan (naturgas) vid utvinningen, och är ansvarig för 1/3 av världens metanutsläpp. Metan är en potent växthusgas, som är 80 gånger kraftfullare än koldioxid på kort sikt.

Vad folk i allmänhet inte vet är att det reducerade atmosfäriska trycket och haven som expanderar av värmen orsakar mer värmebärande luftfuktighet som orsakar skyfall, jordskred, kraftiga stormar och minskat tryck på jordskorpan, som får jordskorpan att expandera.

Det minskade trycket på jordskorpan i kombination med minskat tryck från ett reducerat istäcke förändrar jordskorpan så att jordbävningsaktiviteten och vulkanaktiviteten ökar vilket också ökar risken för tsunamis.

Vad folk i allmänhet heller inte vet är att jordbävningar under havet, och gigantiska mängder tinande metan på havsbotten utlöser jordskred under havet, utlöser tsunamis, och ökar växthuseffekten. Metan utsöndras i dagsläget redan 200 gånger snabbare än normalt från hav, sjöar och vattendrag.

I södra Alaska, liksom på andra platser som har förlorat ett vertikalt istäcke ökar kontinuerligt den seismiska aktiviteten på grund av den reducerade belastningen på jordskorpan.

Nu höjs den globala genomsnittstemperaturen snabbare än någonsin, och är redan mer än en grad högre än under den pre-industriella tiden. Isen runt polerna är tunn och bräcklig, och består mer och mer av öppet hav som suger åt sig värmen.

Det vore inte någon överraskning om den uppvärmda, expanderade jorden börjar reagera en gång till. Ett extremt exempel på ”undervattens-glidning” av sediment skedde över Nordatlanten för 8 200 år sedan, vilket utlöste en enorm tsunami, som översvämmade Doggerland och den bebodda ”Mesolithic-landmassan”. Mesolithic-landmassan översvämmades av hav och skapade södra Nordsjön.

Detta var ett extremt exempel från en tid då temperaturen steg som den gör idag. Men oavsett diverse skräck-scenarion, så bör en avvägning mellan risker och möjligheter tillföras det kollektiva medvetandet, som grund för diskussion och vilken politik som bör röstas fram.

En ekonomisk kalkyl över jordens resterande finanser borde upprättas för att få ordning på räkenskaperna. Vi behöver veta vad vi har och vad vi får. Vad får vi för utdelning av jordens resurser, omräknat i BNP över tid med nuvarande resursåtgång och stigande temperaturer?

I beräkningen ska ingå vårt tunna, allt mer nedsmutsade och uppvärmda luftlager. Samt våra allt mer utfiskade, försurade, nedsmutsade och uppvärmda hav som expanderar och stiger.

Även artutrotning, artförflyttning, bränder, översvämningar, lerskred och metanutsläpp bör ingå i de ekonomiska beräkningarna. Samt issmältningens effekter på havs- och luftströmmar.

I kalkylen får vi räkna in det tunna allt mer förgiftade jordlager som drabbas av kraftig erosion, torka och översvämningar. Och bristen på färskt sötvatten och livsmedel. Och den ökande bristen på fossila bränslen och mineraler till tekniken. Samt ökat bakteriehot och mer stress, astma, cancer och allergier – som kostar enorma summor pengar för samhället och BNP-tillväxten. Samt folkomflyttningar från hetta och skyfall, krig och terror på grund av klimatförändringarna.

En kalkyl över jordens nuvarande status skulle bringa fram en säkrare ekonomisk planering framåt i tid redan nu, och kunna förändra vårt sätt att se på tillväxt, utbildning och sysselsättningspolitik.

Jordens aktuella verklighet åligger media att rapportera om i ett dagligt Miljönytt, anser jag, eftersom media ansvarar för att forskning och viktig information förs ut till allmänheten. Och eftersom klimat och miljö berör vår politik och vår samhällsekonomi.

Framtiden är vårt val och ansvar. Vi kan välja rätt väg åt kommande generationer – först när vi förstår vad vi har att kalkylera med.
Helen Rosell
#Våradrömmarkanräddajorden

Foto: STEFAN SAMUELSSONÖrjan Hedblom, utgivare av Tidningen Elbilen och Allt om Elcyklar.
Foto: STEFAN SAMUELSSON
Örjan Hedblom, utgivare av Tidningen Elbilen och Allt om Elcyklar.

Torsdag 17 maj

Klimat är inte väder – två olika storheter

Att skilja på väder och klimat är det första vi måste ta till oss. Klimat är något globalt och högst komplext med långa effektcykler. Väder är lokalt och kan variera från vecka till vecka månad för månad och olika år. När vi talar om att det blivit 1,2 grader varmare de senaste 100 åren är det klimatet vi talar om. Därför har ett antal veckor med kyla i år ingen som helst betydelse när det gäller den globala uppvärmningen.   

Klimatforskningen kan aldrig pricka in en absolut stoppskylt för världen. Den ödesfrågan har svaret först när det är… försent. Men Parisavtalet, med avsikten att hålla den globala uppvärmningen väl under 2 grader, helst 1,5 grader, är av fundamental betydelse. Det bästa klimatforskningen kan erbjuda är en riskkalkyl som bygger på sannolikheter. Av störst betydelse är världens samlade kolbudget. Det är den totala mängd koldioxid världen kan släppa ut sedan fossilerans början och trots det hålla uppvärmningen under en given gräns.        

Kolbudgeten för en något så när chans att klara 2-graders målet är 2 900 miljarder ton koldioxid. Hittills har vi släppt ut nästan 2  200 miljarder ton. Merparten från fossila bränslen. Nu 2018 återstår alltså ungefär 700 miljarder ton. Men för att ha samma chans att klara 1,5 grader är den återstående kolbudgeten mindre än 200 miljarder ton. När vi vet att de årliga utsläppen av koldioxid i världen ligger på 35-36 miljarder ton är det bråttom att fasa ut fossilbränslena. Till detta kommer ökad avskogning och jordbruk med ytterligare 3 miljarder ton per år.

Ingen har ens tänkt tanken att världens utsläpp kan utraderas på fem år. Och även om det skulle vara möjligt att de upphörde redan idag, är det ändå 20-30 procents risk att den globala uppvärmningen överstiger 1,5 grader på sikt. Det krävs med andra ord ett mirakel för att klara 1,5 graders målet – eller att världen i framtiden kommer på ett sätt att dammsuga atmosfären på koldioxid.   

Även två-gradersmålet är i fara om utsläppen skulle upphöra omedelbart, men här är risken lägre, ungefär 10-20 procent. Med dagens utsläppstakt kommer kolbudgeten för 2-gradersmålet att vara uttömt om tjugo år. Därför talas det om 2045 som en absolut gräns. En enorm och ofattbart stor omställning krävs under kommande decennier. Utan motstycke i världshistorien. Sannolikheten för att lyckas med detta är att utsläppen måste minska varje år framöver. Det är därför det pratas om att vi måste göra allt vi kan redan nu. Varenda tiotalsgrad av ytterligare uppvärmning innebär ännu ett steg mot det okända. 

Förbränns världens kända kolreserver så krackelerar kolbudgeten för 2-gradersmålet 3-4 gånger om. Och adderas utöver allt detta, alla okonventionella och hittills otillgängliga fossila reserver, ökar det till 11 000 miljarder ton, 10-15 gånger kolbudgeten för 2-graders målet. Det är nog att få temperaturen att stiga till minst sex grader.

Om världen förnekar klimathotet och fortsätter att släppa ut koldioxid i oförminskad takt – som vi gör nu,  förväntas temperaturen klättra upp till 4,1-4,8 grader år 2100. Och fortsätta därefter. Men osäkerheten är stor. Världen kan också ha tur och landa runt 2,8 graders ökning. Vilket även det är långt över 2-graders målet. Eller ha otur – att återkopplingen får hela systemet att skena mot närmare 8-graders uppvärmning. En total katastrof för hela mänskligheten. Varför ta risken? Vi måste göra allt vi kan för att hålla uppvärmningen i schack. Inga affärer som vanligt från och med nu, utan sans och klimatvett måste vara ledstjärnan.
Örjan Hedblom

Onsdag 16 maj

Samarbete kontra konkurrens
Haven har buffrat den mesta värmen och koldioxiden. Men förr eller senare blir haven så varma och fulla av koldioxid att de avger mer än de tar upp. Temperaturökningen i luften kommer då öka mycket snabbare än idag, och i kombination med metangaser, ökad vattenånga (som binder värme), förändrade strömmar, och havsis och glaciärer som smälter, synes klimatförändringarna rusa mot snabbare förändringar än någonsin tidigare i historien.

Detta konstaterar världens främsta klimatforskare, som uppgivet förklarar att ”vårt gemensamma hem är i dödlig fara”. Ändå levs livet som om just ingenting har hänt. Den ekonomiska tillväxten fortsätter vara normen och koldioxidutsläppen fortsätter öka i vanlig ordning. På något sätt måste vi förr eller senare ta tag i denna, närmast domedagsstämning som närmar sig. Vad hindrar oss??

Människan har ända sedan tidernas gryning samlats i grupper. Forskare konstaterar att vi är ett flockdjur som inte verkar klara oss utan varandra utan trivs som bäst när vi samarbetar. Ändå lever vi i ett samhälle byggt på konkurrens, där var och en förväntas klara sina studier, sin ekonomi och sin karriär på egen hand.

Vår egen personliga kamp kan vara minst lika tuff som om vi hade samarbetat för det gemensamma resultatet. För det är hur vi känner oss, hur vi lever och umgås, som ger oss livsglädje – så länge vi har de mest grundläggande behoven tillgodosedda.

Den ekonomiska konkurrensen får samhället att spreta åt olika håll, med olika ekonomiska vinstintressen, vilka försvårar ett effektivt klimatarbete. En stor del av tiden går åt till att få ihop vår privata ekonomi. En ekonomi som kallas ”hushållens köpkraft” och som gynnar handel, tillväxt och ekonomi. Vi är låsta i samhällets ekonomiska mekanismer, vilket gör det svårt att hantera klimatförändringarna.

Denna kollektiva ordning av ekonomiska egenintressen och personliga karriärer medför dessutom att många riskerar att hamna utanför samhället. För andra uppstår en inre konflikt, då det som är bäst för sig själv krockar med vad som är fördelaktigast för alla. Samtidigt ökar oron och skuldkänslorna för klimatförändringarna, som vi som enskilda individer inte själva kan tackla, utan måste lösa gemensamt. Många lider av skuldkänslor för människor som svälter och djur som lider, och många har klimatångest. Allt det här tecknar hur samhället mår i sin helhet, i en tid av eskalerande klimatförändringar. Känslan av att inte ha tid och ork för annat än studier, jobb och karriär skulle minska om försörjningen utspelade sig i mindre kollektiv där man samarbetar om det gemensamma målet. I mindre ekonomiska konstellationer finns dessutom större möjlighet till påverkan. Men vi bedriver en global ekonomi som bokstavligen skövlar mark och hav för att skapa ekonomisk tillväxt och pengar till löner, utbildningar och sjukvård, ett koncept där allt fler lider av stress och mår psykiskt dåligt. Ett koncept som faller för sitt eget grepp när ekologin rämnar mitt framför våra ögon.

Vi är inne i jordens sjätte massutrotning, och det är människan som är orsaken. Det är orimligt att samhällets viktigaste funktioner ska vara i händerna på ”hushållens köpkraft” i en tid när samhället hotas av kraftiga klimatförändringar och sinande resurser. Det är dags att tänka om!

Om vi lyckas frikoppla oss från gamla ekonomiska föreställningar som håller tillbaka ett gott miljösamarbete så vinner samhället och miljön på det, på flera olika plan. Tänk vad skönt att slippa betyghets och ekonomihets mot utvecklandet av ett gott samarbete till fördel för miljön!

Jag skulle tippa att vår syn på individuella karriärer, betyg, ekonomi och kanske också vårt boende även hindrar vår egen andliga utveckling, och skapar mer ensamhet ute i samhället än vad vi kanske är medvetna om. Men framförallt hindrar det oss i våra försök att ”rädda jorden” – till stor nackdel för dom vi lämnar över till.

Men oavsett vad som är rätt eller fel, så behöver vi noga tänka igenom vad som hindrar oss i vår kamp mot klimatförändringarna. För nu gäller det gott folk att ta sig an mänsklighetens genom tidernas största utmaning! Klarar vi den utmaningen?

Helen Rosell

Tisdag 15 maj

Svalbard pressas av klimatförändringarna
På den största ön Spetsbergen i den norska ögruppen Svalbard i Norra Ishavet ligger Frövalvet, som snabbt fick namnet Domedagsvalvet. Med ingången högt över Isfjorden i Longyearbyen, flygplatsen och Nordens enda fungerande kolkraftverk för el- och värme. Här förvaras 850 000 frösorter och sädessorter från 200 länder, nedfrysta i en sorts Noaks Ark, 150 meter in i permafrosten i ett utsprängt bergrum. Nya fröer tillkommer hela tiden.

Enligt experter kan de här bevarade fröerna stå för en sorts genetisk back-up kopia av många av världens matväxter. Många av frösorterna ska kunna ligga här i tusen år. Nu har det visat sig, bara tio år efter invigningen, att valvet byggts på felaktiga prognoser. Permafrostens upptining har varit kraftigare än beräknat och vatten läckt in och orsakat översvämningar.

Nya metoder måste till för att rädda anläggningen. Nu börjar reparationerna med att det ska det byggas vattentätt och jorden frysas ned med långa rör för att stabilisera grunden. Allt inramas med en betongtunnel som ska tätas. Till en kostnad av 100 miljoner norska kronor.

Samtidigt har bostadshus inne i Longyearbyen börjat spricka efter sättningsskador och sjunka ned i marken i takt med att permafrosten tinar, det vill säga det lager av jord som bildar en skorpa av beständig kyla under jorden. En hel bostadslänga har redan fått evakueras.

Som om det inte var nog har ännu större olyckor drabbat Longyeardalen. Två laviner har inträffat, varav en sopade bort ett hus där en vuxen och ett barn omkom och nio skadades. Det är över radhusen nedanför berget Sukkertoppen som lavinerna ödelagt elva hus.

– Det har varit två stora snöras på två år där det bara borde vara ett var tusende år, säger klimatforskaren Kim Holmén som var med och skottade ut folk ur husen i Longyearbyen efter det första snöraset. Vallar måste nu resas på bergskammen för att skydda samhället. Notan för den norska regeringen beräknas till flera hundra miljoner kronor.

Svalbard tillhör officiellt Norge sedan 1925. Ögruppen är tio gånger större än Gotland, avståndet till Nordpolen är 130 mil. Öarna har 2650 invånare och ungefär 3000 isbjörnar, 3800 valrossar och en egen ras av ren, Svalbardsrenen, som har en satt kropp och korta ben och har funnits på öarna i 5000 år. Alla som rör sig i och utanför samhällena måste bära ett gevär ifall de attackeras av isbjörnar. Invånarna tjänar 30-40 procent mer än fastlandsborna och betalar mindre i skatt. I nästan tre månader om året råder midnattsmörker som kompenseras av midnattssol från 20 april till 22 augusti.

Norge bryter kol på ett par ställen men brytningen är på väg att fasas ut. På ön finns även en gruva för kolbrytning som ägs och drivs av Ryssland. Forskare från 45 länder arbetar på Svalbard. Det är ett krävande och farligt arbete. Miljarder läggs på spjutspetsforskning, teknik och idéer från världens alla hörn. Att vara ansvarig för Svalbard kostar den norska staten många miljarder.

ABB har föreslagit att en elkabel grävs ned från fastlandet för att komma ifrån de skadliga utsläppen från kolkraftverket, men kostnadsfrågan är svår att lösa. Andra har idén att köra ned koldioxiden från kolkraftverket i öns djupa berggrund.

Någonting har hänt med klimatet på Svalbard. Och med invånarna som inte längre känner sig säkra i sina hem. Fältbiologen Åshild Ønvik Pedersen berättar att varje gång hon kommer tillbaka till Svalbard efter ett besök i Norge, ser hon nya effekter av klimatomställningen. Det är skrämmande hur snabbt det går, menar hon.

Temperaturen har blivit tio grader varmare på tre decennier. Nederbörden har ökat med 20-30 procent de senaste 100 åren. Klimatforskaren Kim Holmén, tillika Norska Polarinstitutets internationella chef, säger att tveklöst beror förändringarna på människans inverkan på klimatet. De mörka vintrarna har blivit varmare. Sommartemperaturen ändras inte lika kraftigt. Det visar tydligt att det är växthuseffekten, inte solen, som ligger bakom temperaturökningen, säger han.

Det kanske är domedagen som väntar. Om vi inte alla hjälper världen och börjar leva klimatsmart på riktigt.
Örjan Hedblom

Måndag 14 maj
Naturen har ingen röst – men det har vi

Jag vill tänka på jorden som en stolt, vacker levande organism som delar med sig av livet. Det känns så självklart att det är så, men snart är det inte lika självklart längre.

Om man ser jorden som en levande organism så kan man uppfatta att den lider av feber, dålig cirkulation, uttorkning, svettning (den ökande vattenångan i luften fungerar som en stark växthusgas),
obalans i PH-värdet, syrebrist och med reningsorgan som inte klarar av att rensa ut alla gifter och koldioxid.

Jorden klarar sig utan oss, men vi klarar oss inte utan jorden. Därför ligger det i vårt intresse att få jorden frisk igen. Men enligt gällande samhällsavtal är det för dyrt att låta jorden läka. Och detta är något vi själva valt, och fortsätter välja.

Vi har nu två val. Det ena valet är att följa gällande avtal. Det andra valet är att bryta gällande avtal.
Om vi följer gällande ekonomiska avtal överlämnar vi ett sjunkande skepp med värdelös last till våra barn, som siktar mot skenande klimatförändringar, men där vi plikttroget följt reglerna. Varsågoda!

Eller så kan vi välja att ta vårt vuxna ansvar och hjälpa våra barn genom klimatkrisen genom att bryta gällande ekonomiska avtal, vilket kommer öka barnens och jordens chanser till bra överlevnad. Om vi tänker bort gällande avtal (alltså penningsystemet som belönar oss för att skövla jorden) och funderar helt fritt över vad jorden behöver för att tillfriskna så finner vi svaren.

Om vi följer svaren och låter lösningarna visa vägen för vilka nya avtal som behöver stiftas för att nå målet, så hamnar vi på rätt kurs. Då får vi en ekonomi som är anpassad efter naturens förutsättningar,
och inte tvärtom; avtal där naturen får anpassa sig efter de ekonomiska förutsättningarna.

När vi anpassar ekonomin efter naturen, istället för tvärtom, så har vi tagit vårt vuxna ansvar. På så vis
hjälper vi barnen att komma på rätt kurs och fortsätta på rätt väg in i framtiden. Det vore den största och mest kärleksfulla gåva vi kan ge våra barn.
Helen Rosell

This is a Syndicated article!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *